Rubjerg Knude fyr

Sandkorn för sandkorn flyttar vinden delar av Nordjyllands västkust inåt landet. Ingenstans är erosionen så påtaglig som vid Rubjerg Knude, där fyren snart störtar ner i havet.

Rubjerg Knude ligger vid den lilla fiskebyn Lönstrup, strax utanför Lökken. Där har människan för länge sedan tvingats ge upp kampen mot de växande sanddynerna. Fenomenet kallas för sandflykt.

En cirka 1,5 kilometer lång kuststräcka flyttar sig nordöst inåt landet med en takt av cirka tre meter per år.

Omkring år 2020 beräknas den en gång så stolta fyren störta ner i Vesterhavet och försvinna för gott.

Fyren och de imponerande sanddynerna är ett populärt turistmål. Från parkeringen, som är gratis, är det en knapp kilometers vandring till det dramatiska landskapet.

Den finkorniga sanden yr i vinden. En blåsig dag är skyddande glasögon och huvjacka nästan ett måste om man vill kunna se något när man närmar sig de upp till 70 meter höga sanddynerna.

Fyren vid Rubjerg Knude byggdes år 1900, cirka 200 meter från strandkanten. Där fanns då flera byggnader vid fyren. På den tiden var sanddynerna i området små och ingen kunde ana vad som komma skulle.

När sanddynerna växte sig högre försökte man få stopp på sandflykten genom att plantera marktäckande växter. Följden blev att sanddynerna blev ännu högre. Misstaget gjordes om ett flertal gånger, och till slut var sanddynerna så höga att fyrtornet inte längre syntes från havet.

1968 gav man upp kampen och övergav fyren. Sedan dess har det omgivande landskapet förändrats och nu återstår bara ett tjugotal meter till det branta stupet ner i havet. Byggnaderna som stod intill fyren är redan borta, begravda i sand eller rivna för att förhindra olyckor.

Sandflyktsmuséet, som byggdes 1980, har även det begravts i sanden och utställningen har tvingats flytta till Strandfogdegården (öppet sommartid), cirka två kilometer söder om fyren. Där kan man också beställa guidade turer i området.

I Lönstrup ligger även Mårup kyrka, som också riskerar att begravas i sanden. Genom att bygga en pir tycks dock ortsborna ha fått stopp på kusterosionen och räddat kyrkan, åtminstone tillfälligt.